Sushis

Familjer är ett intressant begrepp idag.
De kan se ut lite hur som helst och alla räknar olika.
Till familjen räknar jag mamma, pappa med fru, ett osorterat antal bröder med diverse tillbehör, exet (som är far till), barnet, syster (som jag har valt själv) och djuren.
I huset bor jag, barnet, två hundar, oftast en katt (ibland är hon på vift på eget bevåg ibland bor hon hos exet).

Nu väntar vi snart tillökning. Vovarna bestämde sig för att det var dags att bli föräldrar. =)
Så om ganska precis tre veckor så är vi förhoppningsvis några fler.



Om allt går som det är tänkt kommer jag dessutom snart bo tillsammans med en kompis.
Får se om jag räknar om då.
Mer om det senare.

Bilden har jag helt fräckt lånat av en kennel eftersom att jag själv inte fått valpar tidigare.

"Did you see the size of that chicken?"

En av oändliga skrattframkallande repliker ur - ja vilken film då?

så läs då varenda bok!

Det målet har då inte jag.
Nöjer mig med att läsa så att jag blir klok. ;-)
Är allätare inom böcker.
Har så klart ändå en del favoriter.
Läser gärna svenska författare.
T.ex. Emma Hamberg o Jan Guillo plockar jag alltid direkt ur hyllan.
Av de utländska blir jag alltid glad av nya böcker från Marian Keeys, John Grisham, Donna Leon och Jackie Collins.

Favoritboken är Väktare av Dean R. Koontz.
Den kan jag läsa hur många ggr som helst.



Just nu håller jag på och återknyter ett kärt gammalt vänskapsband med Fem-böckerna.
Att de skrevs för över 60 år sedan är svårt för mig att förstå.
För det har hänt SÅ mycket sedan dess o samtidigt nästan ingenting alls.
Passar utmärkt nu när det är så varmt att hjärnan nästan kokar, har läst dem förr och de kräver minimalt med ansträngning.



Just den här har jag faktiskt i bokhyllan.
Mammas gamla exemplar som jag har fått.
Första boken om Fem-gänget.

Så gissa vad denna kategori kommer att handla om. ;-)

Jag är en sann oxe.
Vilket bland annat tar sitt uttryck i att jag älskar mat.
God mat.
Den kan vara busenkel att tillaga eller hur svår och krånglig som helst.
Här kommer jag nog i första hand skriva om det som är lite enklare.
Eller om matupplevelser i sig.

Det var inte det godaste jag ätit men det var så speciellt att det får komma med i inlägg nummer ett:

Förra sommaren var jag och några av mina närmast sörjande i Paris.
DÄR snackar vi mat. =)
Vi traskade omkring i Montmartre efter ett besök i Sacré-Coeur.
Som det brukar så kurrade det lite lätt i magen efter några timmars promenerande.
Vi satte oss då på ett litet torg och när jag fick se menyn fanns det bara en sak som gällde;



Crepes Suzette!
Med ett glas härligt vitt vin från bordeaux.
När regnet började droppa på bordskanten så sken ändå solen från tallriken.
Det var i det ögonblicket jag faktiskt kände att jag var i Paris.
Inte bara som en vilsen turist som stirrade storögt på allt.
Jag var en del av denna fantastiska stad.
Om så bara för ett kort ögonblick i livet.

Hur står det till med minnet?
I den här kategorin kommer saker att hamna som etsat sig fast i mitt.
Det är inte säkert att det är till 100 % rätt alla gånger men det ska nog gå ändå. =)


- What's that?
- Sushi.
- Sushi?
- Raw fish with rice and seaweed.
- You won't have a boys tounge in your mouth and you're gonna eat THAT?
- Can I eat now?
- I don't know, give it a try...


Vilken film kommer detta underbara meningsutbyte i från?
;-)

När allt brakar ihop...
När kraften och orken helt tagit slut...
När det känns som att allt går mot...
När lusten att leva (inte som motsats till att dö) försvunnit...
När det allra enklaste (och kanske bästa) vore att ligga kvar i sängen...
... så finns det ändå val att göra.

Jag valde att gå till läkaren.
Innan allt brakade fullständigt åt helvete.

Så jag gick upp ur sängen och gick dit.
Han frågade vad jag ville ha hjälp med.
Jag sa terapi.
Han ville ge mig antidepresiva.
Jag tackade nej.
Han blev sur.
För det kunde ju vara så att terapi inte alls hjälpte, det kunde vara genestiskt.
Jag vidhöll att det var terapi jag behövde som ett första steg i alla fall.
Efter en lååååång disskusion så skrev han en remiss.

Efter en månad fick jag en tid.
Jag gick dit.
Drog hela storyn.
Bad om hjälp.
Han ville ge mig antidepresiva.
Jag sa nej.
Jag vill ha terapi.
Eftersom att han konstaterade att jag var i akut behov av hjälp och det inte fanns några tider så insisterade han ändå på medicinering.
Med tanke på att jag kunde tala om vad som felade så kanske det skulle hjälpa...
Vaddå?
Så bara för att jag inte är ett dreglande lall lall så behövs det bara piller så blir allt bra?
Jag har ångest, panikångest och utmattningsdeprision med en släng av förföljelsemani.
Jag har inte tappat talförmågan ELLER förståndet!
(Fast jag är på god väg att tappa just förståndet känns det som...)

Han satte upp mig på väntelistan.
Du måste ringa och tala in på telefonsvararen sa jag.
Ja visst svarade han.
Fem månader senare skickar han ett brev.
Jag hade nu kommit först i kön.
Det brevet öppnades två månader senare.
Med all annan post som samlats på hög de senaste fem månaderna.

Jag hade brakat totalt.
Det hade verkligen gått åt helvete.

Har fortfarande tretton månader efter jag sökte akut hjälp inte hört något mer från dem.
Antar att de bara skrev av mig när jag inte kom.

Så vad göra då?
Inkassobreven har blivit brev från kronofogden.
Jag klarar periodvis knappt av att gå ut.
Jag lyckades arbeta nu i vintras på mitt gamla jobb, en skidanläggning.
Jag gick upp.
Åkte dit.
Arbetade.
Handlade eventuellt.
Åkte hem.
Satte mig framför aktuell teveserie som jag sträckkollade.
Gick och sov.

Nu har säsongen slutat och jag sitter åter hemma.
Just nu är det 24 som gäller.
Såg sista avsnittet på säsong fem i morse.
Jag umgås med min granne.
Orkar knappt prata med någon annan.
Skulle kunna arbeta men klarar inte av ansökningsproceduren.
Behöver fortfarande terapi.
Numera även någon form av ekonomisk hjälp.
Men orkar inte ta tag i det.

Så jag tänkte efter...
Vad kan jag göra hemifrån.
Vad kräver minimal kontakt med andra människor.
Vad kan få mig på fötter igen?
Psykiskt så pass att jag orkar ta itu med världen.
Ekonomiskt så att jag kan börja betala av högen.
Vad är det jag kan?
Vad är jag bra på?
Prata enligt läkaren.
Skriva enligt de flesta.

Så jag gör det då.
Jag skriver.
Jag startar en blogg och försöker genom den att ta mig upp igen.
Jag kommer med alla till buds stående medel försöka tjäna pengar på denna blogg.
Men jag kommer aldrig att hyckla.
Aldrig skriva något jag inte själv tror på eller anser.
För det är helt enkelt inte jag.

Vill du hänga med är du hjärtligt välkommen.
Har du förslag, idéer, tankar, åsikter, erfarenheter eller vad som helst så framför dem gärna.
Vad den här bloggen kommer att handla om har jag än så länge bara en vag uppfattning om.
Vi får se vart den tar vägen.

Eftersom att jag inte fått hjälpen jag behöver av dem vi betalar för att hjälpa så vänder jag mig nu till andra.
Till dig.
Läs, tyck till, föreslå., om allt och ingenting.

Själv är bäste dräng.
Men ensam är inte stark.

Varmt välkommen till min värld!